Ryggproblem, operation och vägen tillbaka (Del 3/3)

måndag, december 27, 2021

 Del 3/3

Linköping Triathlon

Kravlös tävling med ett enda mål - att ta mig runt. Eller?
Hmm, så lätt ska jag väl inte komma undan. 
Jag ville ju inte komma sist och hade varit nice med 5 snitt på löpningen. 
Inte helt omöjliga mål. 

Så veckan innan gjorde jag allt för att få igång rumpan, samt att vänstra delen av baken skulle släppa lite, för att kunna springa. Med allt menar jag att jag totalt överdrev i panik. Körde nålar, koppning, massagepistol, så mycket stretch som möjligt så min vänstra rumpa / baksida lår var så jävla irriterat att det nästan gjorde ont att sitta. Men det fungerade att springa, hoppades jag alla fall.. 

Loppet då...
Jag tog mig i mål ✅ 
Jag kom inte sist ✅ 
Jag sprang prick 5 tempo ✅ 

Jag kom näst sist, simmade faktiskt halv ok, vet inte vad jag gjorde på cykeln men bra var det inte och flåsade i mål som en flodhäst, men fan va kul det var att tävla igen. 

Vi var bara 8st i min klass och det var ruskigt bra folk med. Alla före mig sprang sub 20min på löpningen och han som vann på 17 min. Jag hade varit ganska rökt i vilken form jag än var , hehe

Jag är den lite halv stela personen till vänster, om någon undrar :)


Sen var ju stafetten, med världens bästa stafett lag: Sara, Tobias och Malin. 
Det var sååå himla kul, en av årets höjdpunkter. 

Förmodligen världens snabbaste triathlonlag, bara att vi har lite otur.


Hade grymt roligt i Linköping och detta är en mina favorittävlingar.
Fantastisk stämning i klubben också. Glad i hågen så anmälde jag mig till Hallsta triathlon och Olympisk distans sedan. 

Visade sig sedan att Linköping blev den enda tävlingen, för jag fixade inte att springa en mil. 
Men så grymt skönt att få med sig en tävling in i vintern. :)

Hösten och Vintern

Under hösten träffade jag en ny Fysioterapeut i Sollentuna. Det var nog bland det bästa som hänt hittills.
Alla har tidigare sett mitt problem som ett stort problem, men han delade in det i flera små. Så började vi med en liten del och sket i allt annat. När jag blev rörligare där så gick vi vidare osv.  I samband med detta började jag styrketräna också. Fick en ny antiinflammatorisk medicin och jag hade faktiskt två veckor utan smärta.

Nu ska man inte ropa hej över ån för skiten kom tillbaka. Men istället för att bli deprimerad och kännas som ett bakslag så kände jag mig mer hoppfull över att det kanske kan lösas, men visst jävligt surt att det kom tillbaka! Men efter över ett år med smärta har man faktiskt svårt tro något annat, men kollar man bakåt så är det ju mycket bättre. 

Just nu så är det värsta den dagliga smärtan. Jag har inte så jätteont men det är ganska uttröttade och jag väntar på att träffa läkaren för se om det finns något att göra, förutom ingrepp igen, typ nervblockerare, annan medicin, etc. Men jag har väntat sedan september på tid, helt värdelöst. Men jag mår hyfsat ok så jag orkar inte kriga. 

Löpningen börjar gå framåt, jag kan springa ganska mycket och långt, enda problemet jag har är med farten. Innan ryggen paja sprang jag trösklar på precis under 4 tempo på 1000m. Nu är det 4.30 max 4.20.
Sedan, så fort jag försöker springa snabbare, så får jag ont i nerven vid ryggen och sedan går det ner i vaden och så blir vaden förstörd en vecka.  Lite tråkigt, för jag gillar att springa fort och kort. Men kämpar på med distansen och hoppas att farten någon dag kommer tillbaka.

Simningen är nog tillbaka där jag var innan pandemin. Det har blivit mycket bättre på sistone. 
Med tanke på att jag inte orkade köra en 100ing i våras, så är det riktigt kul. Kan dock känna av ryggen när det blir mycket hårda pass. 

Cyklingen ligger jag på ca 20-25watt lägre tröskel än innan ryggen pajade. 
Jag har problem att koppla musklerna på vänster sida. Men jag har jämnare fördelning nu.
Varit ner på 40%-60% fördelning på vänster / höger.  2019 hade väldigt bra cykelår, detta är nog absolut tråkigast att tappa. Efter nyår blir det nog mycket cykelfokus. 

Ligger på runt 10 timmar i veckan och försöker hitta allt möjligt som fungerar. 
Det kluriga är att det som fungerar ena dagen, kanske inte fungerar nästa dag. Och en dag kan man vara helt stel och ha ont, för nästa dag vara smärtfri och känna sig odödlig. 

Framåt

Från och med nu kommer mycket att handla om vägen till Kalmar och jag ska ge mig fan på göra det perfekta loppet nästa år!  Sub 11 är fortfarande målet, men siktar snarare ner mot 10:45 för lite marginal för väder o vind. 
Men först Jönköping sub 5. Har några halvdistans på sub 5 men inte lyckats med Jönköping än. 
Sedan hoppas jag att kunna göra något i Svenska Triathlon cupen också, om jag kan börja springa snabbare.

Mitt i allt kommer det komma en hel del om  Mtb (bikepark, freeride, enduro)  och prylar. 
Kommer kunna läsa snart hur det startade och vad jag har sysslat mest med under pandemin :)

You Might Also Like

0 comments